Evigheten talar

Det här är den tiden. Juletiden. Kära Justus! En våg av saknad och overklighet kommer över en, men när ångesten tar tag i min själ upplever jag det som Guds visitkort. Gud vill inte skapa ångest, men ångesten vänder mitt hjärta till att söka Honom. Evigheten börjar tala och min själ återhämtar sig och stillar ner sig. När jag tänker på det, så går det inte en enda dag utan att jag tänker på evigheten. Min kära Justus säkerställer det: Mitt inre talar. Evigheten talar. Om den inte talade, skulle jag inte orka leva. Men den talar och jag vet att Justus lever.

Några vänners tvååriga son överraskade sin familj vid matbordet med att spontant säga:

- Innan jag kom till den här familjen så var jag i himlen!

Pojken sade detta på ett helt naturligt sätt med full självsäkerhet. Efter Justus himmelsfärd började pojken plötsligt säga dessa ord:

- Justus är hemma, Justus är hemma!

Pojken hade direkt kontakt till evigheten. Han såg till det osynliga. Han såg hemmet. Platsen där jag själv var ifrån och platsen dit Justus togs till. Evigheten talade.

Om jag skulle enbart tänka på det som jag med mina fysiska ögon såg för exakt fem år sen, skulle jag vara en kollapsad man. Men evigheten kom till min hjälp. Evigheten började tala. Gud talade. Gud verkade inte oroa sig för någonting. Om Han inte hade något att oroa sig över, så kanske kunde jag också slappna av. Evigheten talade:

- Vilket är mer verkligt: Det som du har sett eller vad Jag har sett? Din son är hemma! Allt är under kontroll!


Jag kan inte på något sätt finna livets mening utan evighetens röst. Hittar ingen logik. Jag hittar inte svaret till frågan “varför?” Ofta när jag kommer inför Gud och frågar den frågan, fylls jag med en frid i mitt inre som svarar mig:

- Jag älskar dig!

Behovet av att få svar på alla mina frågor försvann och jag kände inte heller någon fördömelse. Ingen uppmärksamhet till mina misslyckanden, självfördömelse eller ondska.

- Jag älskar dig!

Det var svaret. Svaret är mäktigt.

En föräldralös, blind och liten pojke bodde i ett barnhem. Julen var nära. En vänlig liten flicka hade gjort och slagit in julklappar till föräldralösa barn och skrivit detta: “Med kärlek, önskar Jane”. En sjuksköterska öppnade paketet och läste detta för pojken. Pojken var helt förvånad och frågade:

- Vad betyder “med kärlek”?

Sjuksköterskan var berörd av pojkens ord och frågade försiktigt tillbaka:

- Vet du inte vad det betyder?

- Jag har inte ens hört, men vet du inte heller? Fortsatte pojken nyfiket.

Sjuksköterskan fylldes av medömkan och av Guds kärlek gentemot pojken. Hon gick gråtande till pojken och tog honom i sin famn, kramade och kysste honom så att tårarna föll på honom.

- Det här är kärlek, snyftade sjuksköterskan.

- Oh, asså, wow… kärlek känns ganska bra, sluddrade pojken.

Evigheten talade.

En kristen man dog på ett oklart sätt. Han var trött på sitt liv och djupt deprimerad. Innan han lämnade sin kropp såg han ett stort ljus, Jesus.

- Jag skulle vara så lycklig om du skulle återvända till jorden och till din kropp, sade Jesus.

- Men vad är meningen med mitt liv? Insisterade mannen.

Jesus log och kramade mannen. Då strömmade en enorm, ovillkorlig och ren kärlek in i mannen.

- Det här är livets mening, fortsatte Jesus skrattande.

Mannen vaknade i sin egen kropp. Evigheten talade.

Jag kan tänka mig att Justus skrattar, härjar, spelar, fånar sig, kramar och älskar alla. Det gjorde han redan här i tiden. Nu gör han det även i evigheten. Och evighetens tal gör mig lycklig.

God jul, käre läsare!