Uppflammandet av Justus - längtan

På sex år har inte jultiden varit en festlig tid för mig direkt. På ett andligt plan är dock Jesu födelse och Justus himmelsfärd stora glädjeämnen men tanken på att Justus inte är här känns tomt och svårt på ett själsligt och fysiskt plan. Även om jag är fullt medveten om att min Ägare och Justus en dag kommer att hämta hem mig så i nuläget är det en sak som förmår att beskriva mitt tillstånd; Justus - längtan. 

Sorg är en märklig sak. Även om det redan är sex år sedan Justus död, har det inte gått en enda dag då jag inte har haft Justus i mina tankar. Ibland känns det som om att sorgen skulle ha lindrats, men uppflammandet av Justus- längtan överraskar mig fortfarande. Ibland flammar den upp så kraftfullt, att jag själv blir förvånad över min egen själ: Att jag fortfarande har kvar den chockerande Justus- längtan. 

Justus närmaste vänner hittade underbara fruar till sig själv. Justus hann inte. Men under dessa kära vänners bröllop talades det nästintill lika mycket om Justus än om själva brudparet. Brudgummarna under sina egna personliga tal förmedlade sin Justus - längtan: “Justus borde vara här…” De orden gjorde ont samtidigt som de helade. Under båda bröllop flammades det upp en stor Justus - längtan. De vackra och de kärleksfulla orden från Justus vänner hjälpte mig än en gång att vilja orka med det här livet. För att de älskade Justus, älskade de även mig utan medvetenhet. 

Justus - längtan frågar inte när den vill flamma upp. Efter en arbetsdag satte jag på en låt av Kirka med titeln “Leijat (sv. drakar). Under tiden då jag lyssnade på låten märkte jag att det fysiskt började göra ont i mitt bröst. Som om ett tryck började växa inom mig då jag inte kunde göra något åt det. Under låten sjöng de så här (direkt översättning från finska):

“Ty på den guldiga draken, den vackraste meningen jag skriver. När himmelens yttre kant den når, det är då du den ser!”

Jag kommer ihåg att i en film spelades den här låten upp samtidigt som en av huvudpersonerna var på väg att dö. Undermedvetet associerade jag låten med döden. Musiken sjönk djupare än mitt förstånd. Därför en fysisk bröstsmärta. När mitt förstånd greppade tag i orden från refrängen, såg jag mig själv ritandes på draken den vackraste meningen som finns, till Justus. Det var då jag bröt ihop. Jag skrek av längtan och grät okontrollerbart. Smärtan i bröstet försvann. Detta hände nyligen, nästan sex år efter Justus död. 

Jag strävar alltså inte att fly sorgen. Tvärtom. Jag bevarar det som en oerhört dyrbar skatt. Men ja, det är tungt. Justus - längtan finns och stannar. Jag älskar det. Jag bär det. Välkommen uppflammandet! Oavsett hur tungt det är! Justus - längtan lägger livets stress och grejer i perspektiv och i rätt ordning. Även om det ibland yttrar sig i form av depression, så lyckas jag med hjälp av uppflammandet få kontakt med min sorg och Justus-längtan. I min förvåning är det precis i det ögonblicket då bördan av depressionen blir lättare. 

Justus- längtan tar mitt hjärta inför evighetens och den Allsmäktige Guden. Där, i min Faders famn, kan jag återhämta mig i långsam takt. Justus- längtan kommer att förbli i mig under resten av mitt liv. Det är också som en påminnelse från min Himmelske Far att trots allt detta är julen ändå en festtid. Min favorittid på året är det dock ändå inte ännu. 

“Ta ödmjukt emot ordet (grek. “logos”= Guds ord, tal), som är inplanterat i er och som har makt (grek. “dunamai”= “som har kraften, som förmår”) att frälsa era själar (ditt sinne, vilja, känslor, personlighet).” - Jak 1:21

Ordet blev kött under julen. I Bibeln kallar man även Jesus för “Ordet”. Gud blev människa via Jesus. Det Ordet har än idag kraften och makten att frälsa och hela våra människors brustna själar. Jag kan inte låta bli att glädja mig för det! 

Vad är din plåga? Vad är din smärta? Låt den ta dig inför Julens Konung för att bli helad, för att bli vederkvickt. Låt Guds Ord och Hans tal trösta dig. Därför önskar jag er, kära läsare: 

“Välsignad jul!”